i feel trapped inside it all

Gick mina kalla kilometer till världens allra finaste person. Låg och myste en stund, fick ett par bra fina pussar innan vi for ner till min syster och jag kramades med feber-ungen och han hjälpte Mi att slänga sopor. Kollade lite på tingeling och myste innan jag for till gulldalen och han for vidare till östersund. Sen jag kom hem för omkring en timme sedan har jag bara suttit på min säng, kollat på sofias änglar och funderat. Imorgon är det måndag, det vill säga en alldeles ny vecka. En jobbig vecka. Nationella proven börjar på tisdag, och det är två bara den här veckan. Jag antar att resten av dom 293857934 prov vi ska göra fortsätter nästa vecka. Jag har räknat ut att det är runt sexton skolveckor innan jag går ut nian. Därav två veckors lov. Vilket gör att det egentligen är arton veckor kvar. Man kan räkna ut ganska snabbt att av arton veckor är det 126 dagar innan jag går ut nian. Det är också runt 3024 timmar, plus dom som är kvar av den här dagen osv. Men nu börjar det gå över styr det här med räkningen. Vi släpper det.
I vilket fall hade jag tänkt leta mig någonting att äta, men det är ingen mening för jag vet att det inte finns någonting jag vill ha. Diska ska jag också göra lite snabbt och starta en maskin tvätt. Sedan ska jag lägga mig och försöka sova. Som det känns just nu är jag inte alls sugen på att börja en ny vecka i skolan, en ny vecka med måsten och en ny vecka med att kliva upp varje morgon, försöka se någorlunda vaken ut och försöka anstränga mig det bästa jag kan på lektionerna. Men, det är bara att bita ihop för det är som sagt bara sexton till såna veckor.

För jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag ska inte behöva veta det heller, jag ska inte behöva välja. Jag vet inte hur jag ska göra, och jag vet inte vad som är rätt val för mig. Inombords känns allt bara fel, det känns som om hur jag än gör blir det inte bra och hur jag än väljer blir det bara värre. Hur jag än gör slås benen ändå bara undan för mig. Jag har nog med saker som bryter ner mig, jag har nog med personer som slår undan benen för mig. Jag vill bort, jag vill hem. Jag vill bara göra det lättare för mig själv, så jag vet att jag orkar vidare. Så jag kan lägga all min ork på att lyckas med mina mål, så jag kan vara mig själv igen. Jag vill bara vara femton, jag vill inte behöva tänka på alla andra före mig själv. Jag vill inte veta vad ansvar för någon annan än mig själv betyder. Om jag visste hur jag skulle göra, skulle jag ha gjort det för länge sedan.