Det är konstigt. Allt är konstigt. Jag vill vara i stan med peder, för det är endast när jag är med honom det känns som om allting bara flyter iväg. Alla saker jag tänker på, allt jag måste fundera över hur jag ska göra. Allt det bara försvinner för en stund. Det känns konstigt att om en vecka ska jag vara i skolan igen, och kämpa för någonting som ändå inte visar något på papperet. Kämpa och anstränga mig när jag egentligen får samma betyg om jag ligger hemma och sover. Det känns värdelöst att ens försöka när ingenting ändå blir som jag vill ha det. Jag vill ha bra betyg, därför har jag kämpat för att få bra betyg. Jag har lagt ner tid på arbeten och jag har försökt. Men när jag inte får någonting tillbaka av lärarna känns det meningslöst. Jag vill ge upp, jag vill skita i allt som har med det där att göra. Jag vill säga; jag orkar inte. För det gör jag inte, jag vet inte hur jag ska kunna anstränga mig mer än jag gör. Därför vill jag säga till er här och nu. Jag ger upp. Jag ger upp på att försöka få bra betyg eftersom jag inte får det i vilket fall.
Men jag vet att jag inte kan ge upp så lätt, jag måste fortsätta dom här sista månaderna och jag måste försöka göra mer än jag gjort innan. Jag kommer inte ge upp, inte alls. Men ibland känns det bara som att det inte spelar någon roll. Ingenting alls.
Jag vill till stan. Jag vill tänka på annat den här sista veckan och jag vill vila upp mig så jag kan anstränga mig mer än nånsin när helvetet börjar.
Jag vill inte sitta hemma och göra ingenting, för det gör så jag sitter vaken till sex på morgonen som jag gjorde inatt och tänker på vad jag måste göra för att få upp betygen. Tänker på vad som kommer hända om jag inte kommer in på linjen jag vill gå, och tänker på allt som har med framtiden att göra.
Jag vill bara känna min fina pojkväns andetag mot min nacke, känna hans arm omkring mig och känna hans värme. Jag vill slappna av och sova, för jag kan inte göra det nu.
Fan vad jag önskar att du bara förstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar