Be(you)tiful.

Egentligen platsar jag inte in någonstans. Jag har inget riktigt hem, som verkligen känns som hemma. Jag trivs bäst när jag är med peder, oavsett om vi är i stan eller kullsta. Hemma är inte ett ställe, det är en grupp människor. Men ibland skulle det vara skönt att ha ett ställe där man aldrig känner sig i vägen, där man aldrig känner sig oomtyckt av någon. Där man verkligen känner sig hemma, och där man vill vara. Alltid vill vara.
Hela dagen, hela kvällen igår och hela kvällen ikväll har jag bara kännt mig i vägen. Det känns som om halva mig står och kollar när jag försöker göra rätt, säga rätt saker och inte vara ivägen. För det känns alltid som om det är så ansträngande för alla att jag är där. Som om jag är grunden till deras långa suckar, och som om jag är den som gör livet så jävla hårt.
Jag känner mig inte som en del av familjen, utan lite mer som om jag bara är bra att ha ibland för jag kan tvätta lite och så. Det känns som om jag bara är bra nog, om jag gör precis allt dom ber om precis när dom ber om det och helt ska dom inte ens behöva be om det.
Jag har nog aldrig längtat efter något så mycket som jag längtar efter att få flytta till stan. Att få skapa mitt och peders egna hem, där jag inte kommer känna mig i vägen. Där ingen kan säga hur jag ska göra. För det kommer vara vårat egna. Fan vad jag längtar. Jag längtar efter känslan att längta hem. Att vilja vara hemma.