Fast inombords är det kvar, det sitter kvar och kommer troligen alltid att göra. Det är inte likadant, men det är där och det är jag medveten om. Varken du, eller någon annan kan göra någonting åt det. Jag har lärt mig att leva med det, och jag klarar av det fint. Men i dessa ensamma stunder när du verkar så jävla långt borta bubblar det upp på ett annat sätt och jag fastnar igen. Jag vet att det inte är lika imorgon, jag vet att det går över. Men egentligen spelar det ingen roll, för oavsett om det försvinner imorgon vet jag att det kommer tillbaka. Oavsett hur långt jag kastar min studsboll studsar den alltid tillbaka.
Och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar