Even if I died today, it wouldn't take the pain away

Det var länge sedan jag skrev till dig nu. Jag vet inte varför, kanske har jag lärt mig att leva med det. Kanske har jag lärt mig att leva utan dig. Men jag har inte glömt dig, det vet du. Jag tänker på dig varje dag, och du finns med mig varje minut. Det är olika varje dag, vissa dagar känns det helt okej. Du är på ett bättre ställe och du har det så mycket bättre. Men vissa dagar känns det som om du fortfarande finns kvar, som om du sitter där och väntar på mig. Som om du väntar på att jag ska komma och hälsa på, prata en stund och sedan ska du ge mig det där leendet som säger mer än tusentals ord. Ibland vill jag tíll och med ringa dig, jag vill höra din röst och jag vill berätta. Jag vet att jag inte behöver berätta, för du vet redan allting som hänt dom senaste månaderna. Och ibland, när det känns som om verkligen ingen förstår. När det känns som om ingen någonsin kan förstå vad det är jag känner, när det är för mycket och jag vill ge upp. Då tänker jag på dig. Vad du skulle sagt, och hur stolt du skulle varit över mig. Över hur mycket jag anstränger mig, över hur ofta jag är mer vuxen än barn. Och när jag tänkt på det, får jag lite mer. Det där lilla som tar mig över gränsen igen.

Jag vaknade inatt, för jag drömde om dig. Det är nog mest därför jag skriver just nu. För du påminnde mig om hur mycket jag saknar dig. Hur ont det egentligen gör.
När jag vaknade kunde jag inte sluta tänka på dig. Jag tänkte för första gången tillbaka på sista gången jag såg dig. Det var i somras, en väldig varm dag och det var första gången du träffade Alexia. Du satt ute i solen, och såg ut att må så himla bra. Du åt tårta och var så lycklig att få träffa Alexia.
Men helt plötsligt förstördes min fina tanke. Jag såg helt plötsligt inte solen, och det fina i minnet. Jag såg alla slangar som gick från dig och till alla maskiner. Jag såg hur blå du var i ansiktet för du inte fick åt dig luft, jag såg hur ont det gjorde i dig. Jag såg att du gav upp då. Att det sista du ville var att träffa lilla Alexia, sen hade du gjort ditt på denna jord. Jag började helt plöstligt gråta, för när det där utspelade sig i somras såg jag inte blicken du gav mig. Blicken som sa; det här är nog sista gången du ser mig.
Om jag hade sett den kanske jag hade kunnat göra någonting, jag hade inte kunnat räddat dig från att försvinna, för det var bara din tid att göra det. Men jag kanske hade kunnat ge dig en blick, en blick som sa att du alltid kommer ligga varmt till i mitt hjärta. Kanske en blick att tacka för allt du gjort för mig. Kanske en blick som sa; Om du var en blomma, och jag var en ko. Skulle jag äta upp dig, för du är så go.