Ett år.

Om jag tänker tillbaka på hur jag var för ett år, vad jag gjorde för ett år sedan och hur jag kände mig för ett år sedan är det nästan så det känns som en helt annan person. För lite mer än ett år sedan visste jag inte vad äkta kärlek var, jag visste inte vem jag själv var och jag visste verkligen inte hur jag ville ha min framtid. Jag var rätt vilsen, och jag visste inte vad jag skulle göra för att hitta tillbaka. Jag gjorde mest det som föll mig in för stunden, för det lät alltid så bra just då. Det kändes som om det skulle göra allt så mycket roligare, som att jag skulle glömma allt vad problem heter och som om jag bara glömde för en stund skulle allt bli mycket bättre. Men det blev som aldrig någon skillnad, vad jag än gjorde. Jag kände mig fortfarande lika vilsen dagen efter, och det gjorde aldrig saken bättre att jag alltid skulle bråkas på alla.
Sen började jag prata med peder. På ett sätt vart allt dåligt så mycket enklare att hantera. Ett sms av honom och jag var glad resten av dagen. Han gjorde mig glad, även om jag innerst inne aldrig trodde att det skulle bli något mer än några gulliga sms. Jag gick hela dagarna och kollade på telefonen, bara ifall han skickat någonting. Och dom gånger han faktiskt gjort det, sken jag som en sol i flera timmar.
Jag vart kär. Så himla kär att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och nu sitter jag här, och har varit tillsammans med min prince charming i ett år. Ett helt år. 12 månader. Det allra finaste året. Dom allra finaste månaderna.

Jag har förlorat väldigt mycket det här året, men ska jag vara helt ärlig har jag funnit mer.Jag har hittat igen mig själv, vem jag är och vem jag vill bli. Vad jag vill göra i framtiden, och framförallt har jag hittat han som jag vill ska vara min framtid.